Sista biten

Fick meddelande på telefon idag, meddelande om Joel, om sista biten.

Saknar ord.

Om 10 dagar

I slutet på nästa vecka bär det av mot en andra period av rehabilitering. Hoppas på att väderleken fortsätter som hittills så att jag kan ta bilen upp. Skymtade lite flingor längre fram i väderprognosen men tycker de kan vänta med att trilla ner tills jag kommit hem.

Ser fortfarande fram emot att åka. Ska bli skönt med avbrott från vardagen samt att få en möjlighet att satsa på mig själv. Sist unnade jag mig själv fotvård, nu har jag funderat på ansiktsvård eller massage. Den här perioden finns det dessutom plats för ännu mera motion.

Men det är mycket jag missar under veckan jag är borta, många evenemang som jag gärna deltagit i. Kommer att gå förlorad om två julmiddagar: arbetsplatsen egna på Mattelmäki & stadens julfest. Önskar oxå att jag kunnat närvara vid min arbetskompis pensionskaffe, har redan fixat en sändebud för att överräcka en liten gåva med tillhörande text. Men det som jag sörjer mest är barnens julfester & det skär i hjärtat över att jag inte får vara på plats & höra barnen sjunga.

Efter sex dagar rehabilitering följer två veckor semester. Då ska jag vila & försöka ladda batterierna inför det kommande året som kommer att betyda mycket förändringar inte bara på min arbetsplats utan oxå för Markus. Vill tro att det här vändningen mot det bättre men vi har en lång & gropig väg dit ännu.

En liten miss

Min trötta skalle registrerade inte all information angående Frejas arm i förra veckan. Antebracium-fraktur betyder att man har fraktur i bägge ben, ulna & radius. Röntgenkontrollen idag visade att läkningen kommit igång & att ställningen är god, exakt. Gipsningstiden blev totalt 3 veckor, så om två veckor åker gipset av. Idag lades oxå nytt gips på eftersom Freja lyckats söndra det som sattes på för en vecka tillbaka. Är lite paff över att hon lyckades söndra bägge ben i armen men hon verkar smärtfri & glad trots allt, så ska väl då inte hänga läpp för det.

Återupplivning & sushi

Avslutade förra veckan med två skolningsdagar i Helsingfors. Det blev två intensiva dagar med mycket intressant innehåll på Röda Korsets Första hjälp & -vårdsymposium på Finlandia-huset. Fick höra om återupplivning, socialjour, psykisk & fysisk våld, nödcentralen idag & imorgon, agerande vid olycksplats, osv, osv. Väntar redan på följande tillfälle om ett par år.

Besök i huvudstaden har de senaste gångerna betytt sushi med en läkarkollega & så även den här gången. Den här gången blev det Sushibar & Wine, som fick helt klart tummen upp. Otroligt att man mitt i veckan måste köa för att få sittplats & mat men det var det absolut värt. Borde absolut äta kinesiskt oftare då fingrarna inte riktigt vill lyda & stickorna spretar åt alla håll.

Gipsad

Grace söndag kväll

Det var en gråblek fröken som väntade på mig vid Knattebo igår. Hon hade precis hoppat baklänges från gungan & landat på mage med armen under sig. Förstod redan då att det var illa då jag fick bära henne till bilen & när hon till följande valde att stanna i bilen istället för att komma med in i butiken. Tog en sväng via jobb efter en skena. Läkarbesöket fick vänta tills idag tills röntgen var öppen. Fanns ingen orsak att åka in till Åbo då inga benpipor stack ut, ingen felställning förekom & smärtan var hanterbar. Natten gick bra tack vare tillräcklig värkmedicin & spjälning.

Röntgenbilden i morse bekräftade mina misstankar & hade också blivit mäkta förvånad om bilden hade varit ren, dvs utan fraktur. Enkla saker som att klä på sig, lyfta saker eller ja, helt normal användning av handen hade ju inte lyckats alls efter fallet. På bilden såg t.o.m. jag skadan på radiusbenet. Barnkirurg konsulterades & vården är nu vinkelgips i 3-4 veckor. Kontrollbild ska tas om en vecka för att kontrollera att ställningen bibehållits & att läkningen kommit igång.

Hade hoppats på enkel gipsskena men förstår läkarnas tanke med att låsa handleden för att radius ska få vila & det enda sättet att göra det, är att spjäla fast armbågsleden. Vinkelgips får oftast barn. Men hellre så här & en fin arm efter vårdtiden. För att hitta nånting positivt i det som hänt så var det vänster arm som fick sig. Dessutom hade hon ju kunnat söndra annat under flygturen.

Nygipsad idag!

Ska försöka

Meningen är att jag ska återvända till jobb på måndag. Många är skeptiska men känner att jag vill försöka. Lever nu en dag i taget, försöker att inte ta någon stress över vad som eventuellt kan komma emot & om jag känner att det inte går, så vet jag att säga till.

Att jag var öppen med allt har gett mig otroligt mycket. Vetskapen om att jag inte är ensam med liknande bekymmer öppnade inte bara ögonen på mig utan fick flera att ta kontakt. Trots att vi sitter i samma båt, ror vi kanske inte med samma åror men på något sätt är tankegången ändå rätt så lika.

Kontakten är skapad & diskussionen har nu inletts. Av erfarenhet vet jag att samtal hjälper & hoppas att man med hjälp av dem kan öppna upp knutar som samlats på livets tråd & på det sättet reda upp & räta ut den. Det rör ju sig om allt från små smällknutar till stora trassel men jag önskar få ordning på dem nu.

Igår var första dagen som jag inte grät en gång. Det betyder att jag är en bit på väg i rätt riktning. Vill åtminstone tro så.

Ha en bra helg & sköt om er!

Vikten av

Det tog en timme för mig att skriva gårdagens inlägg.
Det tog ytterligare en timme innan jag vågade trycka på publicera.
Men idag är jag glad över att jag gjorde det.

Har insett vikten av att stanna upp & ta en paus.
Förstår nu hur mycket ett samtal eller meddelande kan betyda.
Lättnaden efter floder av tårar.
Huvudvärken som lättar efter sömn & mat.

Nu när många vet, så är det lättare att gå vidare.
Ingen som funderar varför jag inte är lika glad som tidigare.
Kan äntligen tillåta mig att vara ledsen.
De som känner mig väl, vet att jag bär mycket i mitt bagage.

Tack för allt stöd hittills.
Närmaste. Vänner. Bekanta. Okända.

Sjukskriven

Pang, sa det när orden slog mot trumhinnorna.

Ord som fick mig att tänka om. Ord som fick mig ur balans.
Ord som ledde till tårar.

Visste att den här dagen skulle komma.

Blev varnad av psykologen men trodde inte det var så allvarligt.

Tills nu.

Valde att söka hjälp & redan det har fått mig att må lite bättre.

Känns bra när någon lyssnar, förstår & erbjuder stöd, alternativ, möjligheter.

Det är mycket som tynger, gammalt som nytt.

Tyvärr finns det inga enkla svar eller lösningar.

Men flera möjligheter. Valen är mina. Endast mina.

Bli inte arg om jag inte hälsar.

Ta det inte personligt om jag inte stannar upp för att prata.

Du ser mig men jag är ändå kanske inte där.

Inte bara för mig själv. Utan också för barnen.

För barnen är värda en bättre mamma.

En mamma med mera ork. En glad mamma.

Nu finns det bara en riktning. Uppåt.

Upp från det här djupa träsket.

Backen är brant men jag har bra skor & rätt utrustning.

 Loppet är inte kört än.

Firat fammo

Idag fyller fammo 92 år. Uppvaktade henne med säsongens första tulpaner, orangefärgade sådana med matchande bär. Passade på att ta någon bild från hennes lilla etta på Björkebo, så att andra oxå får se hur mysigt hem hon har. Är fortfarande i sockerkoma efter alla godsaker vi vred i oss. För det är ju just det som gör gamla människor glada, att man närvarar & ser till att det inte finns en smula kvar av allt ätbart som dukats fram.

Vill vinna

Mammaspring tänker lotta ut lite träningskläder från Röhnisch i helgen & sådana plagg kan man aldrig ha för mycket av. Så jag hoppas fru fortuna gynnar mig!

Trotsade mörkret

Dimma eller regn. Regn eller dimma. Meteorologerna har lätt jobb just nu för de behöver inte ändra mycket på väderkartan. Anamma, säger jag bara. Nu gäller det nog att försöka byta ut viloläget i soffan mot nånting i motionsväg.

Pluggade öronen, knöt tossorna, greppade stavarna & traskade ut i mörkret i takt till Aviciis Wake Me Up. Just det, väck mig när allt är över. Men promenaden gjorde susen & hade aldrig överlevt kvällen med en väldigt nedstämd & arg 4-åring, som precis slocknade totalt utmattad.

Veckans tyngsta dag börjar gå mot sitt slut. De flesta måndagar brukar sluta i fullt krig innan läggdags men idag var det då minstingen som hade det tufft. Lätt match ikväll med andra ord.

November

Sju veckor till jul. Sju tuffa veckor av mörker. Lider av en light form av höstdepression, tror jag. Har några veckor redan kämpat med motivation för att orka kämpa med vikten, hitta tid att motionera samt klara av jobbet & vardagen utan att känna press men det är kämpigt. Det ständiga mörknet tär på mig.

Ytterligare ett värmeljuspaket på hundra är inhandlat för att göra hemmet lite ljusare. Kvällstid finns det ingen chans att fara ut & springa. Risken att man stupar i en grop eller rot är stor. Försöker istället hitta tid för motion under den ljusa delen av dagen men måsten som arbete utgör hinder. Under Aarons talterapitimme i veckan & i helgen blev det faktiskt lite motionerat.

Som föregående söndag så blir det idag soffan framom innebandyplanen pga festligheter med alkoholinslag. Kroppen har ju tidigare sagt ifrån så väljer nuförtiden att inte idrotta efter fest. Visst kunde jag ju ha valt bort alkoholen men efter flera månader i så gott som nykterhet behövde jag få släppa löst lite. Förra veckans Grace-kryssning med fackavdelningen & gårdagens sensommarfest tillsammans med arbetskollegor är precis vad en hösttrött småbarnsmorsa behöver. Alkoholkvoten är igen fylld & kan nu återgå till ett lite nyktrare liv.

Som tur är så har jag mycket att se fram emot under kommande veckor. Återstår ännu tre innebandyturneringar. Om några veckor åker vi kanske över till Åland för att besöka Markus syster & kolla in deras nya hem. Sen blir det två dagars första hjälp-skolning i Helsingfors följt att lilla juls firande varefter Freja fyller sex år & jag ska iväg på min andra ASLAK-period. Efter rehabiliteringen följer två veckor semester med bl.a. en tripp till Kuopio för att närvara när syster blir färdig nödcentralsalarmerare.

Om fem veckor får jag i alla fall glömma arbetet för tre veckor & när jag återvänder till arbetsplatsen den 30.12 så går vi redan mot ljusare tider!