Ibland önskar jag att det fanns en knapp, med vilken man kunde stänga av den del av hjärnan som drar fram gamla minnen, konstiga funderingar & lustiga känslor.
Har en jobbig dag idag med blandade känslor av sorg, rädsla men också lycka.
Jag är
lycklig över allt jag har idag, speciellt barnen & Markus.
lycklig över beslutet att flytta ut hit, trivs här ute i naturen. Älskar lugnet, mörkret...
lycklig över saker som mitt jobb, anhöriga, vänner, mitt liv över lag...
men fortfarande är jag ledsen över det som hände för snart 11 år sedan.
Hur hade mitt liv sett ut? Jo, jag vet att det är lönlöst att fundera på sånt men det kommer liksom bara över en, speciellt nu när man har fått allt man drömde om då. Sånt som jag trodde jag aldrig skulle få uppleva & kunna glädja mig åt...
Var på en föreläsning om barnuppfostran för några veckor sedan. Föreläsaren sade att för att man skall kunna hantera motgångar, besvikelser, sorg osv, så måste man ju uppleva det. Jag vet att det som hände då, har gjort mig starkare men jag vet oxå, att jag har rätt att vara ledsen.
Tiden läker inte alla sår. Minnena finns kvar, ibland kommer jag ihåg allt som igår & då känns det väldigt jobbigt.
Med barnen & speciellt nu med hjärtklappningarna, har det dykt upp känslor som rädsla.
Jag är
skiträdd för att det ska hända nånting åt mig eller Markus. Vet att Markus skulle klara sig superbra med barnen men inte vill jag gå miste om nånting!
ännu räddare att det ska hända nånting med barnen. Det spelar ingen roll om det är olyckor eller sjukdomar. Det skrämmer mig att jag inte kan skydda mina barn från allt ont.
De sistnämnda funderingarna hoppas & tror jag att klingar av med åren.
En sådan dag idag & med dessa tankar skall jag tillbringa kvällen på jobb.
1 kommentar:
den där känslan att något ska hända barnen avtar då barnen växer, men försvinner gör den ju aldrig o så ska det ju nog oxå vara, tycker jag!
fastän det gått snart 11 långa år så kommer nog jag oxå ihåg det som igår, så förstår dig bra, även om jag aldrig annat än kan fantisera hur du känner det...
händelsen förändrade oxå mitt liv markant, fick upp ögonen o konstaterade att vi faktiskt bara har ett liv att leva o att det inte är värt att kasta bort det o leva olycklig.
varför inte både lycklig o ledsen?! du måste ju vara lycklig för det du har, men inte kan du ju heller glömma det som nångång hänt o som du ändå ständigt bär med dig i ditt minne. kanske du förstår hur jag menar...
Skicka en kommentar