Två mammor utan barn

Det skar till i mitt hjärta idag då jägarna sköt ner två kalvar på Orkåkrarna nedanom vårt hus. Trots att älgkossorna visste att de oxå kan bli offer för jägarnas kulor, så stod de länge kvar & väntade på sina små... De väntade & väntade, men de små steg inte upp...

Undrar hur det känns för älgmammorna att se sina barn bli ihjälskjutna?
Hur känns det att inte få ta farväl...? Vore det inte bättre om man tog både mamma & barn?
Nu står i alla fall två ensamma mammor i skogen & sörjer sina småttingar.

Å jo, jag vet att det är för många, vet att de orsakar många onödiga bilolyckor men tycker att de hade kunnat låta "våra" älgar vara i fred. Här ute i Strandby har de inte stört någon & framför allt inte bilisterna. På vår väg är det 30 km/h fartbegränsning & hinner man inte bromsa för älgen i den hastigheten, så är det nog dax att lägga kortet på hyllan.

Eftersom Freja såg hur kalven sjönk ihop ute på åkern bestämde vi att fara dit & titta på den. Tror hon tog det rätt så bra, förklarade att det sen blir köttbullar av dem. Det otroliga med älgkalvarna var att Freja hade haft rätt om dem hela tiden, att det var frågan om en flicka och pojke.

Saknar kalvarna, sörjer med älgkossorna.