Om döden

Sorglig rubrik men ett samtal med en arbetskompis idag fick mig att fundera över hur otroligt olika vi tänker på saker & ting. Hur vi upplever & bearbetar sorg eller motgångar.

Dystert år bakom. Året började med att en ung människa valde att ta sitt liv & samma stig tog en annan ung människa för några veckor sedan. Vad får en ung människa med hela livet framför sig att göra något sånt? Mår dagens unga faktiskt så dåligt idag? Är orsakerna så obetydliga som ryktena säger? Om så, så borde jag inte finnas kvar här idag. Den smäll i livet som jag fick för snart 11 år sedan borde ha kört mig i botten. Men otroligt nog, tydligen, så fixade jag det! Vägen dit var lång, krokig & gropig men jag grejade det. Livet fortsatte trots allt.

Mina barn ska inte få allt serverat för sig, det är säkert. Livet är hårt & det ska jag lära dem tidigt. Allt kan inte vara en dans på rosor, livet måste bjuda på motgångar för att man ska lära sig bli besviken, ledsen & arg men också för att repa sig, ta sig upp igen efter ett fall.

Tiden läker alla sår. Den som kom på det uttrycket visste inte vad den pratade om, håller inte alls med om det, har nämnt det redan tidigare i bloggen. Tiden läker INTE alla sår men med åren läggs det små plåster på. Plåster som kanske ibland rivs upp & behöver bytas ut.

Hoppas självmorden tog slut här. Att ta sitt eget liv löser kanske egna problem men tänk på dem som blir kvar med tusen frågor & speciellt frågan varför? Livet har så mycket att ge. Snälla, tänk till några ggr innan du tömmer pillerburken, fixar knopen eller vässer kniven...