Tre veckor kvar av ledigheten

Hösten närmar sig med stormsteg. Vårdledigheten börjar gå mot sitt slut. Sommaren blev inte riktigt som vi hade tänkt oss beträffande arbetsfördelningen men bra gick det så här oxå. Jag trodde att sommaren skulle bli mycket tuffare iom att Markus förlorade sitt jobb men vi fixade det! Hade nog inte grejat det om inte både mottagningen & avdelningen hade kunnat erbjuda mig t.o.m. mera jobb än jag kunde ta emot. Markus har redan börjat på sitt nya jobb men har en ny arbetsintervju på kommande i nästa vecka. Så får se hur det slutar & vilket beslut han tar.

Jag funderar oxå mycket själv på om jag vill fortsätta på mottagningen. Känner att det skulle vara skönt att hoppa in på någon annan enhet, om även bara för någon månad. För att vila hjärnan lite. Arbetspassen på avdelningen har varit mycket givande, så får se om jag byter över dit för en tid. Om de vill ha mig förstås. Svåra beslut då man trivs med arbetskompisarna & då största delen av patienterna är nöjda över den insats som jag gör. Det värmer att få höra att man är på rätt ställe.

Men speciellt på mottagningen finns en mörk sida. Fysiskt klarar vem som helst av att jobba här men psykiskt kan det ibland vara så förbannat tungt. Det behövs bara en missnöjd kund för att få dagen förstörd. Sällan handlar det om att vården skulle vara dålig utan om småsaker som att man måste vänta. Det är ju då man redan ligger, då väntrummet är fyllt med sjuka människor & man springer häcken av sig för att hinna med allt (hjärtfilm, blodtryck, blanda mediciner, städa spyor, ta blodprov, osv) som det börjar klagas. Då kommer patienten in. Patienten som vägrar se att det sitter andra, ofta betydligt sjukare människor, ev oxå barn i väntrummet. Patienten som kräver att h*n ska få gå före alla andra. Patienten som vägrar förstå & använder de fulaste tänkbara orden för att komma förbi kön. Jag är sjuk förstår du, säger h*n. Men så är oxå alla andra som sitter här, brukar jag svara. Det är ju vi som svarar i telefon, vi som sitter bakom disken, som får ta smällen.

Nu är det ju inte alltid så här men allt för ofta nuförtiden tycker jag. Jag undrar vad det beror på? Sen finns det de som är underbara, som trots smärta, trötthet eller feber förvånar sig över att vi är ensamma med läkaren, som tycker synd om oss & som alltid tackar för den goda vård de fått. Stort tack till de patienter & anhöriga som uppskattar det vi gör. Utan dem hade vi nog sjunkit djupt ner i träsket.

Det var några tankar från en trött syster det. Borde kanske man ha valt sängen idag före arbetsstolen pga flunssan. Kanske en bit mat hade suttit bra istället för att använda matpausen till ett blogginlägg...