Tre dagar kvar

Jag tror alla sover. Njuter av tystnaden. I måndag tar vardagen vid igen.

Tre månader har gått sedan jag i maj traskade mot bilen på hälsocentralens parkering. Lika lång tid har passerat sedan jag plockade upp mina gryn från dagmamman för sommaren. Under min vårdledighet känner jag att jag växt in i mammarollen mera än någonsin tidigare. Har en klump i magen. Det är inte samma person som är på väg tillbaka. Har världens underbaraste barn. Barn som jag tycker är värda lite mera tid med sin mamma.



Efter den tuffa sommaren & med de lån vi har idag, är vårdledighet inget alternativ. Låter resten av året gå & sen, nästa år, krymper jag ner arbetstimmarna. Hur mycket jag kommer att arbeta & var jag kommer att vara, är ett oskrivet blad. Planerna existerar endast i min knopp.