Under läkarbesök igår kunde man konstatera att jag drabbats av den mest vanliga barnåkomman dvs öroninflammationen. Fortfarande bråkar högra örat. Hör absolut ingenting förutom egen puls, knaster & pip. Tack vare värkmedicin har jag inte ont men känner ett enormt tryck. Önskar ena stunden att trumhinnan ska spricka, så att allt det onda rinner ut medan jag andra stunden bara vill att det ska släppa. Vet, sedan senast, att det kommer att dröja innan jag får hörseln tillbaka & innan örat förhoppningsvis blir helt återställt igen.
Aaron har ju också varit hängig & efter att jag fick öronvärk har jag haft ett extra öga på honom. Drabbar den här bobban en tant på över 30 år, så kan jag inte tro att den skonar en 2-årings öron. Tyvärr hade jag rätt. Doktorn hittade idag öroninflammation inte i bara ett utan i bägge öron. Stackars liten. Jag hoppas verkligen inte att han har så här kraftiga symptom som jag har. Hoppas medicinen sköter sin del, fram till dess får vi dämpa värken med diverse smärtstillande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar