Vill inte se mera snö

Vi visste att föret skulle vara jävligt. Vi visste att vi eventuellt inte kommer ut ur Strandby. Men vi var tvungna att åka iväg. Markus skulle på jobb & jag skulle iväg för innebandyspel i Rauma. Jag klädde Freja & mig varmt medan Markus den här gången valde en lite svalare vinterdress, vilket han ångrade bittert senare. Putsade bilarna rena från snön & begav oss iväg. Klockan var visst kring halv 7 då vi backade ner från gården. Hade pappas paketbil till låns då min bil plötsligt igår började hosta & stånka varvat med en massa pip & varningslampor.


Några minuter senare, strax innan Y-korsningen mot Koupo, körde Markus fast eller rättare sagt upp på drivorna som samlats under morgonen. Där satt han då. Fast i över halv meter djup snö. Spaden hade vi redan packat med oss & Markus började gräva i snöstormen med vindbyar på 15 m/s. Körde hem tillbaka efter snöskuffaren men det var hopplöst. Ringde tränaren & meddela att jag inte slipper till centrum, att de får åka utan mig. Hon svarade att de väntar en stund, 20 min men sen åker de mot Rauma.


Markus svor & grävde, jag bara grävde. Försökte få tag i vår urusla plogare, som surprise inte svarade. Efter en stunds grävande konstaterade vi att inte får löst Markus bil utan traktorhjälp, så med bestämda steg gick jag mot gula huset. Klockan är halv 8 på söndagsmorgon då jag knackar på & frågar en sömnig prick om han vill hjälpa oss. Då har jag plumsat & krupit igenom 80-90 cm djup snö för att komma fram. Det var väldigt nära till tårar. Lyckan är stor då han säger ja!


20 minuter senare är vägen så pass plogad att han når Markus bil & så att jag slipper tillbaka till paketbilen där Freja snällt väntat i nästan 1.5 timme. På no time är Markus bil loss. Tittar på luren som legat & väntat i bilen, ser en massa missade samtal & ringer upp. Till min förvåning meddelar tränaren att de fortfarande väntar! Freja & jag fortsätter mot bussen & mitt innebandylag, känns skönt att svänga ut på en ny plogad väg några tiotal meter senare. Klockan åtta rusar jag in i bussen, för att veta att vi två timmar senare borde stå på planen färdiga för spel.

Det otroliga är, att vi hann fram med 10 minuter till godo. Det tråkiga är att vi förlorade bägge matcher. Det värsta är att det fortfarande snöar & klockan är snart sju på kvällen. Morgondagen innebär ännu mera snöarbete & jag vill inte se en flinga mera! Min kropp orkar inte arbeta med snön mera. Snälla, nu räcker det!