För 13 år sedan

Gamla ärr revs upp när jag besökte min sjuka mor på avdelning 216 på ÅUCS i förra veckan. Tack & lov låg hon i ett rum helt i andra ändan av avdelningen men det är ju klart att blicken drogs ditåt, mot dagsalen var jag fick beskedet att man ingenting kunde göra, mot korridoren vart jag rusade i panik då andningen upphörde, mot rummet där jag tog ett sista farväl av någon jag höll mycket kär. Känslan av tomhet när jag lämnade sjukhuset & förstod att vi aldrig mera ses, då alla framtidsplaner gick i kras, när jag kände mig helt ensam & övergiven, då ingen annan förstod.

Men jag fixade det. Efter några månader återvände jag till skolbänken & blev färdig tillika som alla andra. Fick genast jobb på läkarmottagningen, var man hittar mig fortfarande. Sen fångar jag Markus i baren en höst & han flyttar till allas förvåning fort under samma tak. Åren rusar förbi under vilka vi bygger hus & föder barn.

Vem hade trott att jag 13 år senare har allt & mycket mera än jag drömde om då?

En sambo (bröllop är väl nästa då, så att jag kan skriva man), två busfrön, ett halvfärdigt hus, två slitna bilar, en gecko, två lata katter, åtta oönskade gerbiler som snart blir fyra, en fast arbetsplats & en vardag som känns trygg & bra. Har ingen orsak att klaga.

Som min kompis Nina skrev åt mig idag: Livet har ibland sina konstiga vägar som man inte förstår, men det vi varit med om gör väl också oss till dom vi är idag vill jag tro. Så är det.