Svor något när jag inte fick skridskorna på. När fingrarna fort styvnade i kölden, gav jag upp. Har ett svagt minne av att de varit jävliga att få på innan men så här besvärligt har det nog aldrig varit. Harmade rejält då jag så gärna gjort en piruett eller två. Med hockare!
Är däremot väldigt stolt över Aaron. Det är otroligt hur mycket en liten pojke kan växa till sig på ett i år. Minns bara tårarna, rädslan & vägran att ens försöka stå på skridskorna ifjol. Men nu kunde vi lägga allt det bakom oss. Iklädd Frejas gamla prinsesskridskor gled han fram över isen, föll men ställde sig fort SJÄLV upp igen, för att fortsätta ta sig framåt. Utan bråk, utan tårar.
Ska se om vi hinner & orkar ta oss till skridskobanan oxå på veckan. Planen vid Sunnanberg skola är nämligen uppbelyst till sena kvällen. För visst är det ju himla roligt att skrinna, framförallt utomhus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar