Efter att ha sörjt Fozzie i ett dygn har det nu börjat lätta. Vi vet att han har det bättre nu, att han verkligen var sjuk. Är glad att syrran tog sig an att föra honom till veterinären, hade gråtit floder.
Veterinären skickade en hälsning åt oss med räkningen:
Otan osaa suruunne.
"Tuli aika raskaiden päätösten,
saattaa sut huomaan enkelten.
nyt saat juosta seuraten heitä,
ei kipu enää elämääsi peitä,
suru on suuri ja lohduton,
mut tiedän sun hyvä olla nyt on"
Blev rörd & grät igen.
Imorgon blir det begravning. Barnen lagade i morse en vacker "kista", som Fozzie redan vilar i. Med tanke på hur många husdjur vi har så tror jag att vi måste röja upp en större plats nånstans på tomten.
Här hemma finns någon som inte förstår vart kompisen tagit vägen, någon som behöver extra gos för att inte bli deprimerad. Animal kommer inte att förbli ensam utan inom snar framtid får han sällskap. Mera om den sötnosen i ett annat inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar