Två mammor utan barn

Det skar till i mitt hjärta idag då jägarna sköt ner två kalvar på Orkåkrarna nedanom vårt hus. Trots att älgkossorna visste att de oxå kan bli offer för jägarnas kulor, så stod de länge kvar & väntade på sina små... De väntade & väntade, men de små steg inte upp...

Undrar hur det känns för älgmammorna att se sina barn bli ihjälskjutna?
Hur känns det att inte få ta farväl...? Vore det inte bättre om man tog både mamma & barn?
Nu står i alla fall två ensamma mammor i skogen & sörjer sina småttingar.

Å jo, jag vet att det är för många, vet att de orsakar många onödiga bilolyckor men tycker att de hade kunnat låta "våra" älgar vara i fred. Här ute i Strandby har de inte stört någon & framför allt inte bilisterna. På vår väg är det 30 km/h fartbegränsning & hinner man inte bromsa för älgen i den hastigheten, så är det nog dax att lägga kortet på hyllan.

Eftersom Freja såg hur kalven sjönk ihop ute på åkern bestämde vi att fara dit & titta på den. Tror hon tog det rätt så bra, förklarade att det sen blir köttbullar av dem. Det otroliga med älgkalvarna var att Freja hade haft rätt om dem hela tiden, att det var frågan om en flicka och pojke.

Saknar kalvarna, sörjer med älgkossorna.

Tömde minneskortet till kameran

och hittade några fina sommarbilder. Längtar redan...

Frejas hand i min.

En allvarlig Aaron på Olofs båt.

Stormig seglats till Åland.


Aaron på pappas gungande segelbåt.


En överlycklig Freja på Ville Viking-båten.

Gårdagens intensiva kväll blev en lättsam fredag. Efter en super trevlig dag på jobb, då jag bl.a. förgyllde en patients dag, så känns det helt bra. Igår ville jag ännu byta arbetsplats, idag tror jag att jag stannar kvar. De värmande orden jag får höra nästan dagligen, som t.ex. "Roligt att du är tillbaka", "Skönt att höra din röst" eller "Du är alltid lika glad", väger mera än allt skit vi verkar få över oss nuförtiden. Det är för dem jag finns där, för dem som uppskattar det arbete vi gör.

Over and out från Strandby.

Kan man vara både lycklig & ledsen?

Ibland önskar jag att det fanns en knapp, med vilken man kunde stänga av den del av hjärnan som drar fram gamla minnen, konstiga funderingar & lustiga känslor.

Har en jobbig dag idag med blandade känslor av sorg, rädsla men också lycka.

Jag är

lycklig över allt jag har idag, speciellt barnen & Markus.
lycklig över beslutet att flytta ut hit, trivs här ute i naturen. Älskar lugnet, mörkret...
lycklig över saker som mitt jobb, anhöriga, vänner, mitt liv över lag...

men fortfarande är jag ledsen över det som hände för snart 11 år sedan.
Hur hade mitt liv sett ut? Jo, jag vet att det är lönlöst att fundera på sånt men det kommer liksom bara över en, speciellt nu när man har fått allt man drömde om då. Sånt som jag trodde jag aldrig skulle få uppleva & kunna glädja mig åt...

Var på en föreläsning om barnuppfostran för några veckor sedan. Föreläsaren sade att för att man skall kunna hantera motgångar, besvikelser, sorg osv, så måste man ju uppleva det. Jag vet att det som hände då, har gjort mig starkare men jag vet oxå, att jag har rätt att vara ledsen.

Tiden läker inte alla sår. Minnena finns kvar, ibland kommer jag ihåg allt som igår & då känns det väldigt jobbigt.

Med barnen & speciellt nu med hjärtklappningarna, har det dykt upp känslor som rädsla.

Jag är

skiträdd för att det ska hända nånting åt mig eller Markus. Vet att Markus skulle klara sig superbra med barnen men inte vill jag gå miste om nånting!
ännu räddare att det ska hända nånting med barnen. Det spelar ingen roll om det är olyckor eller sjukdomar. Det skrämmer mig att jag inte kan skydda mina barn från allt ont.

De sistnämnda funderingarna hoppas & tror jag att klingar av med åren.

En sådan dag idag & med dessa tankar skall jag tillbringa kvällen på jobb.

Formen kanske lite bättre.

Idag, första gången på dryga två veckor, mår jag lite bättre. Har varken haft känningar av hjärtklappningar eller illamående. Medicin tar jag varje morgon & fasar för den dagen, när jag ska lämna dem bort på prov eller hoppeligen för evigt!

Spelandet i helgen gick utan bekymmer. Kunde på något vis koppla bort mina hjärtbekymmer & spela på för fullt. Kändes förstås trist att vi gick & förlorade bägge matcher men om man trots hyffsat & bra spel förlorar, så får man väl känna sig nöjd. Vår tränare tyckte vi gjorde bra ifrån oss & det är väl huvudsaken.

Rea i Crocs-affären idag, så packade Freja & mig till Åbo. Freja fick nya vinterstövlar, spanade själv in ett par nya vinterstövlar men höll mig för att shoppa loss. De gamla Crocs-stövlarna fungerar ju ännu, så vad tusan ska jag med nya till!

Kvällstur imorgon. Håller tummar & tår för att barnen ska förstå att sova länge.

God natt på er

För mycket program kanske?

Känner mig inte stressad men har vi för mycket bokad i kalendern, då mitt hjärta plötsligt börjat klappa på onödigt fort, främst vid vila? Allt började förra veckan, på måndag, då jag på eftermiddagen på jobb fick ett anfall, ett anfall som bestod av en konstig varm känsla i bröstet, följt av illamående och snabb puls. Tänkt jag hade någon magåkomma på kommande eller liknande.

Men har inte mått bra sedan dess. Har under dagarna som gått sedan dess, fått några anfall & speciellt det som kom sent igår kväll, var minst sagt obehagligt. Skrämde mig så mycket att jag åkte upp till jobb. Togs hjärtfilm. Anfallet hade ju förstås hunnit gå om under bilfärden, hade pulsen på 70 i filmen. Men medan vi pratade tog pulsen fart igen & steg upp till 110. Just like that! Bestämde att kolla upp några blodprov, så packade mig till labben genast i morse. Väntar ännu på några blodprovsvar. Hoppas att de kommer imorgon.

På ett sätt önskar jag att det hittas nånting bland dem, så att jag vet varför hjärtat skuttar på men tillika vill jag ju vara frisk. Fast tycker inte det är speciellt friskt att hjärtat håller på så där men får se om anfallen sakta minskar eller ökar. Fortsätter det i samma stil eller ökar, så blir det besök hos kardiolog. Är i alla tacksam att det inte i hjärtfilmen kom fram någon elektrisk störning utan att det antagligen är frågan om godartad takykardi.

Koffein- & alkoholförbud, Propral vid behov samt vila gäller.

Nya bilar

Eller borde jag kanske skriva andra bilar, för nya är de precis inte. Nya för oss kanske.

Först & främst, tack till alla som var med på tjejträffen i helgen. Länge sen man skrattat & stojat så mycket som i lördags, har ännu ont i käkarna :D Strongt av M att hänga med, trots tragedi & stor sorg. En lyckad kväll på många vis alltså!

På söndag blev det att ta en tur till Villmanstrand för att hämta Markus nya Saab.
Länge sedan jag varit där, tror det var -99, jobbade på gravgården då. Kommer ihåg att Benja ringde & frågade om jag ville följa med dit en sväng & kolla när han spelade rinkbandy. Sjukskrev mig från jobb, trots ingen krämpa i världen. Fy skäms mig...
Åkte i alla fall på söndag med Tove & Nina till Esbo, varifrån vi tog tåget först till Böle & därifrån vidare till Villmanstrand. Tåg har man ju åkt förr men aldrig på den sträckan. Saab-ägarna mötte oss på station & vi åkte sedan hem till dem för att göra affärer. Markus fick äntligen bilen han länge drömt om, nämligen:



en Saab 9-3 Vector Sport Sedan med Aero-kjolar!
Kändes som en evighet innan vi var hemma på söndag men på fem timmar hade vi avklarat de hundratals kilometrarna, plockat upp barnen hos syster & fått dem i säng hemma.

I lördag ska jag troligtvis hämta hem min nya bil från Ekenäs. Hade inte råd med nå märkvärdigheter så det blir en Fiat, den här gången en metallblå Stilo. Fick snackat åt mig kamremsbyte, olje- & filterbyte samt en blockvärmare utöver tusenlappen jag fick för min gamla Fiat Ferrari, så om Stilon spelar som den ska, gjorde jag nog en bra deal. Vi håller tummarna för det!

Bil i diket & prickig son

De som besökt oss här ute i skogen, så vet hur smal vägen blir den sista biten före man kommer till oss. Vissa ställen kan inte två bilar mötas medan det på andra ställen går om man ställer bilen mycket nära diket.

Igår mötte jag en paketbil & stannade vid vägrenen för att släppa förbi honom. Paketbilen drog sig rätt så nära diket, plötsligt gav vägkanten vika & han fastnade med bägge högerhjul i diket. Körde om men stannade fort då jag såg att han på inga viss kom upp därifrån. Frågade om jag skulle söka efter hjälp, ev en traktor för att få upp honom. Behövs säkert inte mycket för att få upp den, svarade han. Men jag har ju krok, sa jag! Om du har lina eller liknande så fixar vi nog det här, fortsatte jag. Sagt & gjort, jag svängde bilen. Han såg lite fundersam ut då han ingen krok såg men jag kopplade hastigt fast den. På några sekunder hade min lilla Fiat dragit upp bilen ur diket! Kändes riktigt roligt att få hjälpa någon i nöd :)

Orsaken till att jag åkte upp igår var att Aaron plötsligt blivit prickig. Markus nämnde något om några utslag på benen & när jag tog av honom byxorna, så såg jag att hans ben upp till låren var fulla med små, små utslag. Antibiotikan eller virus? Antingen eller sa läkaren oxå men vi valde att byta ut antibiotikan. Utslagen finns kvar ännu idag men är inte lika rodnande idag. Nu önskar jag inget annat än att barnen skulle få bli friska, få vara friska länge så att vi kan återgå till normalt liv med jobb, dagmamma & framför allt uteliv!

Tjejträff & öroninflammation

Hösten tjejträff är på kommande i helgen. Den här gången är gravida Malin värdinna. Blir väl samma vanliga gamla program med mat & dryck samt en massa skitprat men mera behövs inte. Det krävs inget extra program för att vi ska ha roligt tillsammans, det löper liksom på av sig själv. Kan knappt vänta!

Aaron hade, som jag gissade, nu öroninflammation i vänstra örat. Frejas öron var tack & lov i skick. Tycker det får räcka för i år nu med dessa virusflunssor med tråkiga följdsjukdomar. Jag vill istället se fram emot innebandyspel, Volbeat-konserter, tjejträffar & annat skoj!

Flunssorna avlöser varandra

Vet inte snart om jag ska skratta eller gråta... Kan nog nästan säga att vi har haft sjukstuga här i Strandby ända sedan jag återvände till jobbet. Barnen var friska kanske en vecka (tack & lov), då jag själv låg hemma med ful hals & öroninflammation. Men resten av tiden har de turvis snorat, tempat & hostat.

Igår kväll fick plötsligt Aaron hög feber. Kom inte direkt som någon överraskning, för på morgonen rosslade han som värsta vattenkokaren. Fick trots det fara till dagmamman, för mätte ingen temp då. Natten igenom har han nog haft feber, har med jämna mellanrum varit in & kollat hur han andas & om han varit varm. Stackars liten...

Hade tid till läkare bokat från tidigare tills idag. Meningen var att vi skulle kolla öronen på bägge; Frejas kontroll efter hennes öroninflammation för fyra veckor sedan & Aarons öra på nytt eftersom det fortfarande var rött i förrgår. Känns så hopplöst för tillfället. Knappt man vågar meddela jobb att man är hemma med barnen men tycker absolut att det är mamma eller pappa som ska vårda egna sjuka barn & inte någon annan. Visst jo, vet att mamma, pappa, mormor eller syster min skulle ta hand om dem precis lika bra som vi gör men en sjukt & ledset litet barn behöver mamma eller pappa. Nå, får se vad doktorn säger, främst om Aaron idag...

Blev tidig väckning idag. Freja har varit vaken sedan kl 6. Tur att jag gick & la mig strax efter tio, annars hade nog blivit rätt så lite sömn i natt iom nattbesöken hos Aaron. Hade absolut ingen väckning på eller nå sånt, utan vaknade faktiskt med jämna mellanrum av mig själv. Modersinstinkter kanske?

Nu börjar det stora äventyret

skrev tränaren i mailet till oss i veckan. Idag började det minsann!

Klockan är snart elva & jag är minst sagt mör i kroppen efter två helt annorlunda matcher. Först mötte vi Sheriffs, som vi visste att skulle bli tufft motstånd. Förlorade matchen 4-0, med samma målskillnad som i träningsmatchen tidigare i höstas. Synd bara att vi inte fick in ett mål...

Mål gjorde vi däremot i andra matchen mot SC Toivo. Hela 11 st, varav två var mina! Jej! Tempot från första matchen höll liksom i sig & vi körde över dem. 11-0, helt otroligt!

Känns som sagt i min arma 30-åriga kropp att jag sprungit som en tok, kämpat & ärligt jo, spelat fult ;) Tycker man får spela tuffare spel nu än då jag spelade innan. Är det så eller tycker jag bara så? Domarna vi hade idag såg nog ingenting, så kanske det beror på vem som visslar...

Dalsbruk nästa då den 23.10. Hoppas på lika fint spel då oxå!