Dagen som började så bra...

Jag vet att jag inte är perfekt men jag försöker mitt bästa i allt jag gör. Tydligen räcker inte det alltid till. Markus har ifrågasatt min plats i fackavdelningen flera gånger & sagt, då jag flera gånger varit stressad att jag kanske skulle ge uppgiften åt någon annan. Dagens möte gjorde inte precis det bättre.

Jag grät nästan hela vägen hem från mötet. Ingen kanske sa det rakt ut åt mig men när något man ordnat & fixat så helhjärtat får kritik som att det var allt för dyrt, att maten inte var bra, att vi åt vid fel tidpunkt, osv, så tar jag det personligt. Det var som en spark i magen efter alla trevliga & positiva kommentarer vid själva tillställningen. Det tog aldrig slut. Listan var lång. Punkt efter punkt, efter punkt...

Upphängd & nedsläppt. Så känner jag mig. Illamåendet jag kände då den starka känslan av otacksamhet spred sig i rummet, då kritik efter kritik träffade min trumhinnor, sitter ännu kvar. Tänkte på mina barn & ångrade bittert att jag valt att närvara. Varför sitter jag här? Varför går jag inte härifrån?

Jag är ingen robot. Jag är en småbarnsmamma som jobbar fulltid. Jag erkänner att jag kunde göra mera men efter en hel arbetsdag vid datorn kanske det inte lockar att fortsätta hemma. Jag kanske hellre tillbringar de få timmar det finns kvar av dagen med mina barn. Efter idag insåg jag att det är ingen skillnad hur mycket jag försöker. Jag räcker inte till, så är det bara.

Så varför fortsätta?